-

Tänkte berätta en liten sak. Min första riktiga kärlek (2007) var det så att jag blev dumpad. Av världens egositiska & världens sämsta pojkvän. Jag vart helt förkrossad och kännde själv att jag inte kunde ta det här på allvar. Jag vart itne mej själv efter det & har aldrig blivit det heller. Även fast jag har kommit över killen, så är det så att nu med mina "nya pojkvänner" är det alltid så att när jag börjar känna mej osäker på vårt förhållande så börjar jag alltid dryga, dissa & bli allmänt taskig. Jag vet att det är fel. Men orsaken är för att ja själv inte vill bli sårad, jag vet att det är en dålig ursäkt, men det är så det har vart. Nu ska det bli någon förendring ialf, inge mer "dryg linnea" Ha-ha.

Hittade ialf en text som jag hade skrivit vintern 2007. (patetiskt? ja!) Haha, men här får ni den ialf =)

"Försöker att fatta att det verkligen är slut, men mina känslor är lika starka som förut.
Jag vet att du har tröttnat & fått nog av mej, men jag är hopplöst kär & bara du kan bota mej.
Jag vill inte gråta, nej jag orkar inte mer. Utan dej vid min sida så känns jag inte hel."
Även jag har vart kär, sårad & kunnat visat känslor en gång i tiden ;)