-

Allt kmr tillbaks, jag vet inte hur & jag vet inte men det började kännas igen när ja såg kuratorn för ett tag sen, för första gången på länge, jag fick lixom en klump imagen, gjorde så ont att se henne, som om det var hon som fick en attt känna så här.  Panikångesten, minnerna.. Dom där hemska som får en att gråta. Jag har ont överallt, kan inte gå. Det är inte bara på utsidan, även där inne.. Jag orkar inte gå igenom det här igen.. Även fast allt hade förendras, att få känna den där känslan. Att gråta sej till söms, att ha fejk leendet på läpparna, att inte få skrika eller gråta vart som helst är nog det jobbigaste. Förstår inte vrf jag har blivit såhär? Vad har hänt, har jag blivit ett psykfall nu eller? Är det såhär det ska vara nu, att allt blir bra men att det kmr tillbaks, att man får återfall varenda höst, när allt börjar lika så som det var förut. Att tänka på den tiden får nog mej att bli såhär igen. Eller jag vet inte, jag vet ingenting.Jag kanske bra inbillar mej? Vem vet, det kanske inte är lika jobbigt som jag tror, jag har väl blivit psyk eller ngt, vem vet lixom..   Men du vet vem du är, och du vet vad du har gjort. Vår största hemlighet.